Efter mycket om och man ar vi nu pa flygplatsen i Manila. Igar vid 22 hamnade vi pa en buss vars saten liknade stora amerikanska skinnfotoljer. Synd att det inte gick att luta ner ryggstoden bara. Inte hade vi atit nagon middag da Kim legat bakfull hela dagen sa bra knorriga magar fick noja sig med en liten pase chips. Bussen var lika iskall som den forra fast den har busschaforen bjod oss aven pa en resa snabb som en Nasaraket.
Framme i Manila var klockan 4 pa morgonen men lika mycket manniskor, jeepneys, tutande och tricycles som vid 8 pa kvallen.
Bussens slutstation lag i ett slummkvarter men vi bestamde oss for att ga till flygplatsen da den pa kartan inte sag ut att ligga sa langt bort. Under den promenaden hinner vi ga forbi nakna, smutsiga gatubarn sovandes endast halvmetrar fran hart trafikerade vagar. Hemlosa foraldrar liggandes pa tidningspapper tillsammans med sina sovande barn. Ett barn hog pa limmsniffande och helt avtrubbad fran verkligheten. Over en mur ser vi ett enormt omrade dar det kryllar av tra- och platskjul uppstaplade pa varandra liknande en stor sopstation. Det luktar brand plast och svart rok stiger upp mellan skjulen. Undernarda gatuhundar med skabb springer runt och tuggar pa allt med konsistens. Pa taken sover hela familjer och ensamma barn under bar himmel. Nakna, smala och smutsiga i missar.
Pa andra sidan muren ligger exklusiva bilaterforsaljare, shoppingcenter och restauranger.
Med varsina skarrade hjartan ar vi nu pa flygplatsen. Man kan klaga pa att man inte atit tillrackligt mycket mat till middag, att bussresan var for kall eller att dem otroligt skona bussatena inte hade bakfallbara ryggstod. Men sa mitt i allt detta for man lust att ge sig sjalv en hard javla orfil. Den kanske skulle hjalpa huvet att koppla och forsta hur varlden ar bra orattvis.
Skrivet: 14.10.20 08:20
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar